Det har varit en omtumlade tid sedan början på oktober eller den har nog pågått
sedan juli då Margaretha fick sin stroke.

Första tiden handlade mer om hur hon kommer kunna komma tillbaka.
De sa att man får vänta i ca 6 månader innan man kan säga hur det kommer bli.
Många får tillbaka många funktioner under hela första året.
Ovissheten gjorde att vi pratade om många olika scenarier och vad vi som skulle hända.
Vi var ändå rätt trygga i att först efter sex månader så skulle man kunna tala om hur det kunde bli.

Men det ena gav det andra så den bedömning vi väntade oss efter sex månader kom redan efter tre. Det kom lite som en chock och vi fick förbereda ett scenario som vi pratat om men inte förberett oss på.

Så den här tiden från oktober blev väldigt konstig. Livet har rullat på med förskola, jobb och annat. Under Margarethas sista tid var vi hemma från jobbet så vi kunde vara där så mycket som möjligt. Framförallt Nina var där och personalen på Åleryds sjukhem avdelning 7M gjorde ett fantastiskt jobb. Inte bara det de skulle utan även tog hand om oss och Emelie. Oerhört tacksamm att hon fick sin sista tid där.

Efteråt är det mycket praktiskt och det är först nu som jag känner att vi börjar komma på banan igen och får inspiration att göra saker.

Vi har alla mått dåligt på olika sätt. Jag har kanske inte fällt så många tårar men jag har sovit dåligt och mått dåligt. Så det kommer mer fysiskt på mig. Emelie har varit fantastisk på många sätt i det här. På henne kommer det lite då och då och som tur är har vi Nina i den här familjen som kan tyda olika tecken och kan se när Emelie mår dåligt och behöver gråta en skvätt över mormor.
Just nu står kortet över mormor vid hennes säng <3
Det här skapar många förändringar som vi väntade oss först många år framåt.

Nu laddar vi för Emelies födelsedag x 2.
Först barnkalas och sedan släktkalas helgen efter.
Vi har lärt oss att livet är skört.
Ta inget för givet.
Ta hand om varandra
Imorgon kan det vara borta.
Kram på er

Idag har vi haft begravningsgudstjänst för Margaretha.
Det blev en fin begravning.
Hon hade önskat ha begravningen likadant som hennes man Harald när han begravdes 1982.
Men efter vi har sett hur det programmet var insåg Nina att det inte var hennes mamma värdigt. Dels var det enligt den tiden och det har nu gått några år sedan dess. Sedan vet vi vad Margaretha gillade för psalmer och sånger.

Så ingångsmusik av Bach och Den stora vita skaran av Greig som jag sjöng kom var från Haralds begravning.
Sedan sjöng jag En ton från Himmelen med text av Göte Strandsjö och melodi var Amazing Grace. Som utgångsmusik valde vi Tröstervisa av Benny Andersson.
De två psalmerna var Bred dina vida vingar och nr 304, Lär mig du skog att vissna glad med melodi I denna ljuva sommartid.

Vi blev överraskade av alla dessa fina blommor som fanns vid kistan, av gåvor som har skänkts till välgörande ändamål och alla fina tal vid minnesstunden.

Alla ni som visade er omtanke eller kom och tog avsked av Margaretha, tack. Ni gjorde verkligen denna dag till en dag att minnas med värme.

Vi vil också tacka alla som har hör av er med kondoleanser. Varje ord eller blomma värmer.

Vårat hjärta vi hade vid kistan.

Tersmedenska släktföreningens blommor.

En dag att minnas och som vi bär med oss i våra hjärtan
Tack alla

Det händer då och då att det kommer över mig hur mycket man har att vara tacksam över.

I dessa tider i väntan på begravningen så kommer dessa tankar rätt ofta.

Att vi har varandra i familjen som ger varandra stöd och glädje i alla möjliga situationer.
Att vi tänker lika och tycker samma saker, oftast, underlättar.
Att vår lilla glädjestråle skänker oss så mycket energi till oss även om hon ibland tar
tillbaka en del 😉
Att vi har våra jobb och skola att gå till.

Allt sedan vi träffats har vi haft ett utryck vi förhållit oss till när det har varit uppförsbacke. En dag i taget. Något vi använder just nu.

Men oavsett vilka utmaningar vi står inför så har vi varandra. Det är huvudsaken.

Ta hand om varandra därute.

Hösten, livet och begravning.
Det blandas skratt, sorg och tårar.
Det går upp och ned. Ibland flyter det på ibland går luften ur oss.
Vi gör så gott vi kan.

Det blir bättre och enklare.
En dag i taget.

Vill dela med mig dikten som Nina skrev till sin Mamma.

Snart är det din tur
att få flyga iväg och få frid
Din ängel har kommit
Flyg när du är redo
Jag står kvar,
men inte ensam
En tår i ögat
Men vi ses igen.
Nina

Min svärmor, Margaretha, har gått ur tiden.

Det var ändå oväntat även om vi fick tre månader på oss att vänja oss vid tanken efter den stroke hon fick i juli.

Nina har varit fantastisk som har gjort allt hon kunnat för sin mamma.
Lite konstigt är det då Margaretha avled samma dag som hon gav liv till Nina fast 41 år senare. Livets cykel känns det som på något sett.

Margaretha fick sin stroke på US då hon var inlagd för misstänkt lunginflammation. Hon hade haft en infektion under den senaste veckan som gjorde henne febrig och vimsig.
Till slut fick vi sjukvården att inse att hon borde kollas upp och det blev ambulans till akuten.
Inlagd på Mava för vidare undersökning av lungor dvs röntgen nästa dag.
Stroken fick hon på natten. Proppen var förstor och satt så illa till att kirurgerna hade kunnat förvärra skadan om de hade gått in och försökt ta bort den.

Hon blev halvsidesförlamad utan sväljreflexer.

Vård först på US sedan på Motala lasarett och kom sedan till korttidsboendet Dackegården i Mjölby. Där tillbringade hon den mesta tiden innan hon till slut kom till Linköping och Åleryds sjukhem där hon var en vecka.

Överallt i sjukvården har vi träffat på fantastiska människor. De har varit som små änglar för oss. Deras engagemang är långt bortom vad sjukvården av Margaretha krävt.
Det jag tänker på är hur de har behandlat Emelie. De har verkligen gjort allt för att hon inte ska tycka att det är jobbigt att besöka mormor.

Det kan hända att det är kris med resurser men vilka människor som jobbar där. Empati och välvilja är det ingen brist på.

Här hemma har det kommit blomsterbud då och då. Mycket omtanke men även en grattisblomma mitt i allt vilket verkligen blev en ljuspunkt den dagen.

Det är jobbigt att veta men behöva vänta på det oundvikliga men nu har hon fått frid.
Vi tar en dag i taget och hon kommer finnas med oss i smått och stort under lång tid.
Som tex idag när vi ska till Göteborg och se teater då Margaretha hade sponsrat biljetterna i tidig födelsedagspresent till Nina.

Vi kommer minnas henne som varm, generös och godhjärtad människa.